SimonAdventure

Under vardagen som inte består av sjukdom eller semester så brukar jag sällan prioritera min tid till att läsa böcker. Då blir det istället olika tidskrifter, helst om träning/uteliv eller jakt. Men nu på fjället så hade jag med en bok som jag i princip sträckläste. Började på ena kvällen och följande eftermiddag var det klart. Valde Kinesen av Henning Mankell i matafärens digra utbud. Gjorde mig inget dock då jag läst de flesta i Wallander serien med stort nöje och spänning. Sen att han skrev några mindre lyckade manus till Tv4 satsningen Talismanen kan man ju inte straffa honom för hur länge som helst.  Att han dessutom inte har stoppat Svensk filmindustri från att massproducera Wallanderfilmer alá Krister Henriksson är väl inget heller som han ska klandras för nu när han har lämnat Wallander bakom sig och skriver om nya figurer. Sen kan jag ju förstå att han gömmer sig i  Mocanbiqe när det cirkulerar sådan smörja som är baserat på någon han är skaparen av.

Kinesen är inte en helt klassisk kriminalroman. Ingen tjock manlig huvudrollsinnehavare som har problem med sprit eller ensamhet. Istället har Mankell valt att skriva om kvinnor i de ledande rollerna, även om det är män som utför "grovjobbet" så är det kvinnor som för handlingen framåt och avslöjar de avgörande händelserna. Att Mankell är gammal kommunist är ju ingen hemlighet och i boken finns det en hel del återkopplingar till när kommunismen och 68-rörelsen var en seriös del av den svenska politiken. Att han bor i Afrika och och fortfarande ser konsekvenserna av den kolonisation som varit där är något som återspeglas och även vad han har för tankar om det. Mankell uttrycker tydligt att återgång till det Feodalasamhället är något som absolut skall undvikas och frångås i de fattigare delarna av världen. Men med sin ganska Kina vänliga bakgrund så har vartfall jag svårt att tyda vart han står i Kina frågan i dagsläget när jag läser boken. Säkert hade det varit enklare att tyda med större kunskap om Kina men den besitter jag inte. Ideérna som framgår hur Kina ska styra sin politik i framtiden, är det skarp kritik och avståndstagande eller finner han det fortfarande tilltalande då det baseras delvis ut Maos gamla tankar. Eller har jag tolkat helt fel?
Boken i övrigt är läsvärd. Stundtals seg om man inte försöker tänka sig in i vad det som sägs skulle kunna betyda för världspolitiken eller om man inte bryr sig om hur folk kunde tvingas leva under senare delen av 1800-talet i Darwinismen- och kolonisationens skugga.

Så morsan (om du orkat läsa igenom så här långt) inte trodde du jag kunde både läsa och skriva? Att jag sen kanske totalt missuppfattat boken är väl en annan sak. Jag kan ju inte bli proffs från början, har ju trotsallt inte skrivit någon på säkert 6 år och absolut aldrig någon så här (till försök) analyserande.